Gästgiveriet och tingshuset i Gärde, Brunflo

Det stadgades i Magnus Erikssons landslag från år 1350 att gästgiveri ska finnas utefter allfarvägarna för att tillhandahålla de resande härbärge, kost och skjuts.

Detta var ett försök att få slut på den sk. ”våldgästningen”, dvs. missbruket av den skyldigheten som ålåg allmogen att härbärgera och förpläga kungliga personer och konungens utskickade. Missbruket yttrade sig så att även ämbetsmän utkrävde friskjuts. Gästgivaren fick en viss ersättning från staten. Socknens bönder var skyldiga att lämna hö och pengar till gästgivaren i storleksordning efter hur stora gårdar de hade.

Hästar och fordon skulle finnas ett antal att hyra. Om dessa inte räckte, så var gästgivarens grannar skyldiga att ställa upp med sina hästar, vilket kunde orsaka stora avbräck om de var mitt i slåttertiden eller hästen medverkade i skogsarbete.

När Jämtland blev svenskt 1645 satte den svenska regeringen igång ett genom-gripande arbete att få jämtarna mer svensksinnade, och framför allt för att få deras handel överflyttad till Sverige. Vägar som tidigare saknades anlades, broar byggdes, ett regemente sattes upp och olika tjänstemän flyttades hit. Skolor och postväsen ordnades och gästgiverier inrättades på lämpliga ställen.

Den stora ”stråkvägen” eller pilgrimsleden från Sundsvall till Nidaros (Trondheim) gick förbi Gärde i Brunflo. Enligt den mantalslängd som upprättades vid ”ockupationen” 1645 uppges att en Erik Olofsson innehar hemmanet Gärde nr 2 i Brunflo. Han är gift med Karen Eriksdotter och de har två barn, Olof och Marete. Sonen Olof Eriksson fick en dotter Karin Olofsdotter som föddes 1660. Karin gifte sig 1690 med en Olof Olofsson, och de fick sex barn tillsammans. Varifrån Olof kom är okänt, men han var dock född 1658. Han blev senare nämndeman och dog 1715. Änkan Karin fortsatte att bruka gården fram till 1724 då hon överlåter gården till sonen Olof Olofsson som föddes 1702. Olof, som gifte sig 1723 med Brita Enarsdotter från Marieby, blev kyrkovärd men var också gästgivare åren 1633 till 1661 då han dog. Detta enligt begravningsboken som skriver att han ”varit gästgivare med beröm i 28 år”.

På den tiden höll tingen ofta till på olika gästgiverier, då där fanns kost och logi tillgängligt. Det är möjligt att det förekom sporadiska ting tidigt i Gärde gästgiveri, men tydligen fanns det inte tillräckliga utrymmen för 1749 lät Olof bygga på huset.

Sin nuvarande storlek har huset haft sedan 1749. Byggnaden har två lika stora rum på ömse sidor om en förstuga och ”fin-kammare”. På den ena gaveln finns en tillbyggd ytterkammare. Tillbyggnaden blev färdigställde 1749, vilket framgår av att årtalet och signaturen OOS (Olof Olofsson) finns inhuggna i södra gavelns nordvästra knut

Huset som var gästgiveri åtminstone från 1633 användes också som ”permanent” tingshus mellan 1812 och 1829. Källaren i ytterkammaren fungerade då som häkte. En förordning 1766 påbjöd att en påle med halsjärn skulle placeras framför tingshuset. Här ”utställdes” vissa förbrytare att beskådas och ”begabbas” av allmänheten och här utmättes också spöstraff om det blev straffet som utdömdes. Gården måste ha varit en ”ståtlig” byggnad på sin tid, speciellt med alla vägg och takmålningar. Den uppfyllde också bestämmelserna i 1649 års gamla ”Krögare- och Gästgifware-ordning”. Enligt den skulle det finnas ”en stufwa för Adel, en för annat hederligt folk och en för gement Sällskap”.

I storstugan fanns endast en säng och den förmodas värdfolkets ha sovit i. ”Finare” folk, t.ex häradshövdingen, sov i fin-kammaren. Förmodligen sov de övriga gästerna på halmmadrasser på golvet. När det var mycket folk ”i farten”, t.ex forbönder på väg till någon marknad, sov man antagligen även på borden och på plankor, som man lade över stockarna i taket. Det är ju inte alltför högt till takstockarna. I huset finns öppna eldstäder i varje rum, uppförda av kalksten. Även grunden består av kalkstenshällar. Dörrarna är låga och har höga trösklar för att värmen skall stanna kvar inomhus.

Genom en låg men vackert målade dörr kommer man in i tingssalen.

Väl inne i tingssalen så är det mycket som blickar ner från väggar och tak, bl.a Jesus och hans heliga moder Maria. Man kan tänka sig att en åtalad kände sig liten inför den ”mäktiga” tingssalen.

Gärde tingshus och gästgiveri är den äldsta bevarade gästgivargården i Jämtland, den finns numera att beskåda på Fornbyn Jamtli i Östersund. Gården är också Jamtli´s allra första byggnad och flyttades 1913 från sin ursprungliga plats i Brunflo.

Källor: