Skogsfinnar i släkten

En finsk student Carl Axel Gottlund som folklivsforskade vid Uppsala universitet genomförde 1821 och 1822 en vandring i de Värmlänska finnskogarna. Han dokumenterade allt han såg och hörde i en dagbok [1], inte bara sina upplevelser utan också namn på platser och släkter. Med på vandringen hade han även husförhörslängderna som han lyckats övertala prästerna att låna honom. I dessa noterade han personernas finska släktnamn och gårdarns finska benämningar. Genom denna kan vi idag få en bra inblick hur det var att leva i finnskogen på den tiden. Anledningen till vandringarna var inte enbart för att dokumentera deras levnadssätt utan han vill även förbättra levnadsvilkoren för sina ”landsmän”. Hans mål var att få till stånd ett eget län av de finska bosättningarna i Sverige och även delar på andra sidan gränsen till Norge, där också många finnar bodde. Han fick även framföra sitt förslag om det nya länet för svenska kungen, men han fick inte gehör för sina önskemål. Han skissade också på ett sigill för det ”finska länet”

I oktober 1821 gifte sig Johan Nilsson Oinoinens kusin Per Andersson Oinoinen med Marit Häkkinen från Hollandstorp. Med på festen var den finske studenten Carl Axel Gottlund och så här skrev han skrev i sin dagbok [1]  om brölloppet:

”Bröllopet stod i närmaste granngård hos änkan Maria Hindriksd:r Lehmoinen, vars dotter Marit Häkkinen, född 1798, nu bortgiftades med Per Andersson Oinoinen från Juhola gård i Mullkärn. Jag hade knappt inträtt i bröllopsstugan, förrän all dans var slutad och allas uppmärksamhet vänd mot mig. Jag var illa plågad av dem, värdar och värdinnor, brudar och brudgummar, munskänker och skaffare, alla ville de övertala mig att supa, men jag förklarade bestämt, att jag aldrig kunde fördraga brännvin. De förklarade högljutt, att jag kanske försmådde dem och deras lilla välfägnad eller hyste något misstroende till dem; att förekomma det söpo de mig till. Men jag var envis. Folket var för övrigt rätt hyggligt. Dock var det få av karlarna, som ej hade sitt goda rus, en och annan av käringarna var ej heller utan sin goda del. De gamla isynnerhet.

De rika värdarna lågo på ryggen i 2 à 3 sängar, som stodo i rummet, och snarkade rätt gott, emellan sig kunde de kanske då och då ha en god granngårdsgumma. Alla voro de i ett ljuft rus, drömmande sig i andra världen till ett Cananeiskt bröllop dit kallade. Dock voro de ej så fulla, att de ej vaknade, om man duktigt skakade om dem. Sedan de stigit upp, kunde man knappt se, att de voro fulla, antingen de talte, gick eller dansade. Oupphörligt inbars såtals av rätt gott öl, och brännvin frambars continuerligt av 2 à 3 munskänkar, vilka jämte brudgummen var de nyktraste i hela laget. Tvenne spelemän, av vilka den ena var den siste telningen av Purainenska familjen, gnedo alltjämt på fiolen, dock voro de så vältrakterade, att även de ofta voro frestade att infalla i den ljuva sömnen. Också beklagade sig sällskapet, att det förlidne natt haft en rätt lång natt, emedan dansen ej kunnat fortsättas av orsak, att spelmännen voro hand och fot fallne av Backi flödande safter. De unga dansade med god takt och rätt braf, dock ej med den skicklighet och med den häftighet som Jössehäringen, även utan alla de många krumsprång och kast. Brudgummen som annars med skäl ansågs för den snällaste dansören, utmärkte sig framför de andra blott därigenom, att han då och då slog handen mot fotsulan och trippade tätare i takten än de andra. En annan av kavaljererna, som även ej ville anses som den sämste, ville förmodligen mig till nöjes och att vinna ett allmänt bifall även visa sin skicklighet, som bestod däruti, att hoppa grensle över flickans huvud. Det tycktes ej bliva honom så svårt, ty han var en lång bängel och hon en liten tös, förmodligen med flit därtill avpassad. Men experimentet ville ej lyckas, utan hade han den olyckan att med ett fasligt dån till allas åtlöje ramla ikull, varvid han förmodligen fått en duktig contusion, emedan han genast gick ur dansen, vilket man vanligen även vid slika tillfällen ej plär göra. Sedan hade ingen sprätthök lust att flyga högre än vingarna bar. Bland qvinnfolken voro många unga, vackra människor, som tycktes hava en långt större bildning än deras Curtiseurer. Men de voro utan undantag redan alla gifta. Bland dem var i synnerhet en ung bondhustru från Sikala och en annan Kari Nilsd:r Oinoinen från Rumamäki (Not: Syster till Johan Nilsson Oinoinen). Hon var hyggligt klädd. En svart ny kornblå kjortel, en liten nätt blå klädeströja, under den ett purpurrött livstycke, därjämte ett vackert utseende och ett hyggligt uppförande, hon talte som en drottning och hade en skön, flytande finska. Jag kom underfund med att husets talorgan morgonen derpå var försvunnen, då hon var mera blyg och försagd. Hon hade således äfvenfrån sig mod och styrka. Hon satt verkligen så mycket öfver folkets tavel, att hon på min önskan lätt öfvertala att sätta sig i min famn, och låta taga sig om bröstet. Hennes man var även hygglig. Hon berättade som något märkvärdigt, att hon andra gången var gift och före sin förra mans död redan var förlovad med denne. Hon hade själv varit mycket fattig och haft intet men blivit gift med en rik och behållen bonde, att han under sin sjukdom och före sin död själv liksom övertalt henne att gifta sig med denne, en beskedlig karl men utan all förmögenhet. Hon hade själv även tycke för honom och var verkligen förlovad med honom, innan den förre avled.

Bland flickorna var en från Kaikilaistorp, men i synnerhet en ifrån Purala, som hette Vappo, vilken var verkeligen skön, en fin hy, som man ej hos en bondflicka finner, ett nätt och övermåttan täckt ansikte, en svällande barm och en ledig klädnad utmärkte henne. På klädernas finhet och dyrhet såg man snart, att hon var bland de förmögne, men hon saknade helt och hållet det hyggliga sätt att vara, som utmärkte Rumamäki-hustrun. Annars var hon redan förlovad; kanske det var därför hon var så tvär och fåtalig. Uti bröllopsstugan gick således så till, att en del av de självägande gubbarna låg välplägade och snarkade i sängarna - däribland var den omnämnde rika busen från Många, för övrigt var rummet fullt av pratande och spottande finngubbar. Elden brann i spisen (det var en spisstuga), en stor ölså stod nära intill, i ett hörn av rummet eller på sin höjd i 1/3 därav, dansade högst 2 eller 3 par på en gång. Spelmännernas spel hördes knappt för det myckna sorlet till andra sidan av rummet. De flesto stodo och besågo dansen, ty det voro så få, som däri fingo deltaga. På bänkar och stolar sutto så väl gamla som unga, en del halvsovande, en del halvgäspande och en del halvrusiga. Jag avbröt den vanliga gången genom några drag på min pikkolo fleuts. I den andra stugan, som var en finnstuga och mycket rymlig, uppdukades aftonmåltiden. Vid det långa bordet sutto vid den översta ändan några, som vid en dank spelte femkort och trumf, att det var på penningar förstods, dock ej högre än 1 skilling kortet. En bland dem hörde jag efteråt gå ikring, från den ena till den andra, att få låna 2 R:r, som han förmodligen bortspelt. Längs med de långa bänkarna lågo överallt ömsom karlar och kvinnfolk som sovo. Dessutom uppå litet halm i ena hörnet, en hop qvinnor med små spenbarn vid bröstet, även på ugnen hade några gubbar funnit sig en fristad. Ingen sov dock över 1/2 timme, de kastade sig ikull som de gingo och stodo i sina kläder, samt stodo på samma sätt åter upp, sedan de njutit några ögonblicks vila. Detta var nu så mycket nödvändigare, som de redan förra natten vakat och kalaserat. Aftonmåltiden blev färdig kl. 11 på natten. Maten bestod av en slags söt ost i fat, och på den låg stora smörklimpar om 2 à 3 skålpund, dessutom var det i andra fat kött av åtskilligt slag och under det lantor (juntia) [kålrot] även kokade. Soppan bestod av en vit ärtsoppa, mycket tunn, men dock med tillräckligt ärter uti, men däri fanns intet kött, som i den finska ärtsoppan. Man åt duktigt och drack ännu mer. Välsignelsen skedde därigenom, att en liten man, som satt vid bordet, begynte läsa en hop böner, men som han just var den, som var mest full i laget, så kom han ofta helt och hållet av sig eller las galet, varigenom en del grinade, en annan del skulle hjälpa honom till rätta. Dessa långa böner äro allt för opassande vid slika tillfällen, helst de leda till ingen andakt utan blott till förargelse. Att höra läsaren mellan vart annat ord ropa och hicka efter brännvin, eller stå raglande med halvvakna ögon, stappla på en gammal bön eller bordsläxa, de andra därunder nicka och gäspa, under önskan att han snart måtte sluta, varföre de även ofta vela börja bönen för att desto förr komma till slutet. Uppå detta följde en genomskärande symphoni av alla möjliga dissonanser och semitoner. Sedan det första bordlaget ätit, så skjutsades de, som slumrade i vrårna, till det andra. Emellertid begynte var och en småningom tänka på den senare delen. Största delen bäddade så gott de kunde på golvet, en del gick till sina kvarter i nästa gårdar, flickorna sprungo ut i lador och skullar, dit de smögo sig, gärna så, att ej pojkarna skulle märka det, som dock alltid uppsökte dem, men stundom kanske utan att slippa in i deras fataburar. Jag gick upp till Suhoinen, där jag redan tagit kvarter och lämnat mina saker, jag sov där rätt gott, ehuru utan sänglag som de kallar det.”

Hollandstorp, där släkten Suhoinen bodde, och Gottlund sov över efter brölloppet.

Vid den norsk-svenska gränsen på Rögdens strand vid Röjdåfors finns en minnessten rest med samtliga finska släktnamn som flyttade dit från Finland.