Stugusläktens härkomst

 

 

Stugusläktens rötter går tillbaka till pilgrimsvandringarna på 1000-talet. Speciellt var det till Olof den heliges grav i Nidarosdomen i Trondheim som stora skaror av pilgrimer sökte sig.

 

Olav Haraldsson, som han egentligen hette, föddes omkring år 995 i Norge. Som ung följde han med på vikingafärder, där han enligt traditionen skall ha blivit döpt i den franska staden Rouen. Väl hemkommen tog han del av de politiska stridigheterna om makten över Norge. Olav valdes först till kung över en del av det norska riket år 1015, men lyckades snart ena hela Norge under sin krona. Redan från början hade den nye kungen som ambition att kristna den norska befolkningen. Olav mötte dock motstånd framför allt från bönderna i tröndelag och hövdingarna längs kusten, och han tvingades att 1028 fly till Ryssland. Två år senare 1030 lyckades han dock samla en liten här och tog sig via Jämtland till Norge. I Stiklestad i Norge mötte de den 29 juli 1030 en numerärt överlägsen bondehär och kung Olav dödades, efter att först ha kämpat tappert, men sedan kastat svärdet för att be Gud om hjälp. Snart började det ske underverk kring den fallne kungen och redan ett år efter slaget förklarades Olav som martyr och helgon, kroppen skrinlades på högaltaret i S:t Klemens kyrka i Nidaros (Trondheim). Efter detta föll motståndet mot kristendomen i Norge och påverkade säkerligen också framväxten av kristendomen i Jämtland. Redan några decennier senare hade pilgrimsvandringarna till helgonkungens grav fått starkt genomslag.

 

Pilgrimsledan från Härnösand gick via Ragunda, Lit och vidare västerut genom fjällvärlden. Ragundaskog var ökänd då den var vidsträckt, ödslig och mycket farlig att färdas genom. Ärkebiskopen i Uppsala (Jacob Israelsson, 1277-1280) fick kännedom om dessa omständigheter och beslutade att det skulle upprättas en ”själastuga”, ett gästgiveri som skulle erbjuda mat, logi och färjetransport över Indalsälven. Ett landområde köptes in och den 29 januari 1290 utfärdade ärkebiskopen Johannes ett skyddsbrev för Gjurd Bodakarl, att ”mot gästnings hållande vid stugan på Rafunda skogen i Jemtland, vara fri från alla utlagor”, dvs skyldighet att härbärgera vägfarande och tillhandahålla dem mat och dryck.

 

Diplomatbrev (SDHK-nr: 1475) [1] 29 januari 1290 utfärdat av ärkebiskopen Johannes:

 

 

”Electus Johannes i Uppsala kungör att han tar Gjurd Bodakarl under martyrerna Laurentius' och Ericus', uppsalakyrkans samt sitt eget beskydd, varvid han också förbjuder alla och envar att ofreda denne Gjurd, angripa honom med anledning av den godsdel i Ragundaskogen som tilldelats honom för gästnings skull, pålägga honom skatter och avgifter eller på något annat sätt besvära honom.”

 

På samma villkor fick sonen Thorer Gyrdsson överta gästhållningen då han av ärkebiskop Nils Allesson erhöll ett liknande skyddsbrev, daterat Ragunda kyrka 15 februari 1297 (SDHK-nr: 1732, DS 2, nr 1189) [1].

 

 

 

”Ärkebiskop Nils (Allesson) i Uppsala kungör att han tagit brevvisaren Tore Gjurdsson från Ragundaskogen i Jämtland under martyrerna Lars' och Eriks, uppsalakyrkans och sitt eget beskydd, förbjuder att någon ofredar honom eller besvärar honom på grund av den del av ett gods i nämnda skog, som han tilldelats av uppsalakyrkan mot gästning, eller ålägger honom skatter och avgifter eller på något annat vis betungar honom.”

 

För att sätta stugukarlen i stånd att lättare kunna utöva gästhållningen även till fattiga resenärer utfärdade samme ärkebiskop, under en visitation i Sköns kyrka i Medelpad den 7 mars 1303, ett gåvobrev dels på gården Västra Hölje i Lits socken, dels på ett till själastugan angränsande jordområde. Avkastningen från dessa skulle Thor Gjurdsson, hans hustru och arvingar åtnjuta så länge de levde och skötte gästningen, men för den händelse tvist uppstod mellan arvingarna, förbehölls rätt åt ärkebiskopen och domkapitlet i Uppsala att förordna ny gästgivare (SDHK-nr: 1901, SDHK-nr: 1902) [1].

 

 

”Omnibus presentes litteras jnspecturis, Nicolaus diuina miseracione archiepiscopus vpsalensis, salutem in domino sempiternam, Constare volumus per presentes, Quod nos predium cum domibus in vestrahylium. valoris quadraginta Marcarum quod nobis et ecclesie nostre vpsalensi dominus øndo presbiter ecclesie lithi, pro suis forefactis et delictis, persoluit et assignauit sub testimonio bonorum, in communi placito habito apud ecclesiam aas in jempcia, loco in silua Rawundum, per dominum Jacobum bone memorie predecessorem nostrum, inchoato, vbi thorirus gyrdonis filius nunc inhabitat, ad supportandum facilius hospitalitatis beneficium, transeuntibus et maxime pauperibus inpendendum, conferimus et jure perpetuo possidendum deputamus, ea tamen condicione adiecta, quod idem thorirus, vxor eius si superstes ei fuerit ac heredes dicti thoriri, quamdiu hospitalitatem solitam in loco eodem exhibere studuerint, predicti predij vsumfructum et prouisionem irreuocabiliter habeant dominio tantum et proprietate in eo, nobis, ecclesie nostre vpsalensi, et nostris successoribus reseruatis, Prohibemus igitur districtius Ne supradictum predium in vestrahylium, seu alia predia, per nos, vel predecessorem nostrum dominum Jacobum loco predicto assignata permutentur, alienentur, vel quomodolibet distrahantur, seu inter aliquas vmquam personas diuidantur, sed ille vel illi tantum, potissime inmediati heredes dicti thoriri, quamdiu simul commanere in loco rawundum supradicto, et dicte hospitalitati voluerint et valuerint deseruire, sub forma et modo superius prenotatis, vsumfructum et prouisionem bonorum habeant et possideant supradictorum Si vero dissensionem et controuersiam, oriri contingat inter ipsos heredes, et velint possessiones inter se diuidere, tunc ad diffinicionem domini vpsalensis absque omni contradictione heredum pertineat, cui vel quibus eorum, vsusfructus et prouisio predictorum bonorum debeatur, Statuto enim sanctimus perpetuo valituro, illum semper alijs debere preferri in dictorum bonorum vsufructu et prouisione, qui dicte hospitalitati, pro facultatum suarum modulo operam inpendere studuerit efficacem, locumque sepedictum vtiliter excolere, et pro posse indigentibus inpertiri curauerit, subsidia karitatis, Jnhibemus eciam firmiter et districte, Ne aliquis Successorum nostrorum, loco, hospitalitatis supradicto, racione donacionis prediorum, sibi per nos facte, onus quodlibet vel inposicionem quamcumque, vltra id quod superius expressum est in hac littera nostra inponat, seu quomodolibet per se vel suos transeuntes, per locum predictum, grauamen inferri paciatur, Jn horum igitur omnium robur et euidenciam pleniorem, ac perpetuam rei memoriam sigillum nostrum presentibus duximus apponendum, Datum apud ecclesiam skøn in mæthalpatha anno domini Millesimo, Trescentesimo, Tercio non. Marcij.”  

 

Sammanfattning på svenska: Ärkebiskop Nils i Uppsala kungör att han skänker och överlåter ett gods med byggnader i Västra Hölje, värt 40 mark, vilket kyrkoherden Önde i Lit för sina förbrytelser betalat och tilldelat ärkebiskopen och hans kyrka på det allmänna tinget vid Ås kyrka i Jämtland, till den plats i Ragunda skog, som påbörjats av hans företrädare Jakob och som nu bebos av Tore Gjurdsson; gåvan skall tjäna till att underlätta gästfriheten mot förbipasserande och framför allt användas på de fattiga, men med förbehållet, att Tore, hans hustru och hans arvingar skall ha nyttjanderätten till och sin försörjning av nämnda gods så länge de vinnlägger sig om att visa sedvanlig gästfrihet där de bor, medan endast överhöghet och äganderätt förbehålles ärkebiskopen och hans kyrka. Alltså förbjuder ärkebiskopen att godset i Västra Hölje, eller andra gods, som tilldelats nämnda plats, bortbyts, avyttras eller på något sätt förskingras eller uppdelas mellan några personer, utan endast de som bebor nämnda plats i Ragunda och där driver härbärge på ovannämnda sätt, skall ha nyttjanderätt till och utkomst av dessa gods. Om vidare oenighet uppstår mellan arvingarna och dessa vill dela upp ägorna sinsemellan, skall det lämnas till ärkebiskopens i Uppsala avgörande, till vem eller vilka av arvingarna nämnda rättigheter skall gå, och därvid skall den föredragas, som bäst kan driva nämnda härbärge, sköta stället i stort och hjälpa de nödställda. Slutligen förbjuder utfärdaren att hans efterträdare lägger några bördor eller avgifter på nämnda härbärge eller tillåter att de som gästar platsen utsätts för något besvär.

 

 

”Omnibus presentes litteras inspecturis, Nicolaus diuina miseracione Archiepiscopus vpsalensis, salutem in domino sempiternam, Jnter opera pietatis et misericordie dominica sentencia commendatur, egenos vagosque hospicio colligere, et panem esurientibus, ac potum sicientibus ministrare, hac consideracione ductus felicis recordacionis Dominus jacobus archiepiscopus vpsalensis predecessor noster, cum intelligeret ob prolixitatem silue Rawundum, ex defectu hospicij, grauari plurimos, et pauperes sepe de vita periclitari, et nonnullos perire frequenter in dicta silua, emit pro dimidia marcha locum quendam, et illi loco circumiacencia. silicet vnum Mansgangu, que Gyrdoni patri videlicet thoriri nunc ibidem habitantis, et suis heredibus assignauit, pro vsibus supradictis, Nos quoque opus tam necessarium et pium, benigno fauore promouere volentes, ad dictum hospitalitatis officium conferimus vicinum predium, quod emimus a radgero de hambri pro duodecim oris, quod predium in subscriptis limitibus terminatur, videlicet ad occidentalem partem, in loco dicto lomowijk, postmodum in grytuholma que sita sunt magis ad aquilonem, Deinde directo ad orientem in ampne dicta myrtaa(1). ffirmarij vero dicti wlgariter fastar empcioni predicte et vendicioni facte inter nos et dictum radgerum, adhibiti fuerunt subscripti, silicet farthegn, spelbudhi(2) nepos eius, Nicolaus in sungu, Jngieldus in Nesku, gutthormus in kioll(3) filius Joans dicti karks(4), bero kiepter, sighus de diupuvijk, et Nicolaus presbiteri filius de lijth, et insuper in tradicione possessionis huiusmodi wlgariter dicta skøtning, assumpti fuerunt in testes Dominus prepositus hyggiulphus et helghi de lithi, Jn premissis proloqutor extitit supradictus bero kiepter, Jn horum igitur omnium robur et euidenciam pleniorem, sigillum nostrum presentibus duximus apponendum, Datum apud ecclesiam skøn anno domini Millesimo Trescentesimo, Tercio Non. marcij.”

 

  Sammanfattning på svenska: Ärkebiskop Nils i Uppsala redogör för hur hans företrädare Jakob, när han fått reda på att resande och fattiga hade stora svårigheter och till och med riskerade livet p.g.a. Ragunda skogs vidsträckthet och dess brist på härbärgen, köpt ett ställe med omnejd för 1/2 mark och tilldelat Gjurd, far till den nu därstädes boende Tore, och dennes arvingar detta till att brukas som härbärge. Nu vill även utfärdaren gynna en så nödvändig och gudfruktig sak och skänker därför till nämnda härbärge ett angränsande gods, som han köpt av Radger i Hammaren för 12 öre, och som har sina gränser åt väster i ”lomowijk”, vidare i ”grytuholma”, som ligger längre norrut, och vidare rakt österut i ån ”myrtaa”. Fastar vid transaktionen mellan ärkebiskopen och Radger var ”farthegn”, dennes brorson ”spelbudhi”, Nils i ”sungu”, Ingjeld i ”Nesku”, Guttorm i ”kioll”, son till Johan ”kark”, Björn ”kiepter”, ”sighus” från ”diupuvijk” och prästens i Lit son Nils. Vittnen vid skötningen var prosten ”hyggiulphus” och Helge från Lit. Ordförande bland fastarna var förutnämnde Björn ”kiepter”.

 

Även de följande ärkebiskoparna utfärdade brev om skydd och skattefrihet för de som ”åbon” själastugan och hans familj. Den 10 februari 1319 skriver ärkebiskop Olof Björnsson sitt skyddsbrev, då han var på besök i Lit (SDHK-nr: 2912) [1].

 

 

”Vniuersis presentes litteras inspecturis. Olauus diuina miseracione archiepiscopus vpsalensis. salutem in domino sempiternam. tenore presencium constare volumus omnibus euidenter, quod nos incolam hospitalis dicti sialastuwu in silua Reffhundum terre jampcie, nostre dyocesis, ac predij pertinentis ad ipsum, sub beatorum, Laurencij et Erici Martyrum, ac ecclesie nostre vpsalensis et nostram protectionem recipimus, inhibentes omnibus et singulis firmiter et districte, ne quis, eum aut familiares suos, secum inhibi seruientes, indebite molestare, vel aggrauare presumat. Jnhibemus eciam districtius, ut nullus eundem, racione predij memorati sibi causa hospitalitatis assignati, prout per litteras plurium predecessorum nostrorum, exinde confectas, plenius continetur, censuum, talliarum, vel exactionum quarumlibet, imposicione vexare seu molestare presumat. Datum apud ecclesiam Lijt. Anno domini. M°. CCC°. XIX° IIIIº. jdus februarij.”

 

”Ärkebiskop Olof i Uppsala tager i sitt och kyrkans hägn åbon i själastugan i Ragundaskogen i Jemtland, med allt hans folk, och förbjuder att betunga honom med någon skatt för den jord han innehar.”

 

Den 11 mars 1335 är det ärkebiskop Peter Philipsson, vid en visitation i Fors, som ger sitt skydd. (SDHK-nr: 4134) [1].

 

”Ärkebiskop Peter tager åbon i Själastugan på Ragundaskogen Ludin Toresson och hans gods under sitt och kyrkans beskydd.”

 

Värdskapet som stugukarl har nu övertagits av sonen Lodin Thoresson, dvs. ett arv i tredje generationen, och har nu fått en mer kyrklig karaktär.  Ett kapell har tillkommit som Lodin och hans familj ska upprätthålla, enligt ett diplomatbrev utfärdat den 27 januari 1333 i Ragunda. (SDHK-nr: 3934) [1].

 

 

”Ollum monnum þæim sem þætta bref sæia æda høyra sænda SIUGURDAR SON loghmadr i jamtalande gummi a røya stodum Jvar arna son gudbrandr siugurdar son Quædiu Gudz ok sina ver gerum ydr kunniktt at odens dagin nesta eftir paals møsso una vætræn a XIIII are rikis vars vyrdulighs herra magnusar m[æd guds] miskunn noreghs swia ok gota konongns varom mer i sæsstofonne mæd herra gudþ[orme helg]a syni syslumanne j iamtalande hia stofokarlænom a rofundum ok høyr[dom a at] fyrnefdr herra gudþormer hællga son gaf lodne þores syni fiugura ma[rka kaup] ok tuttughu j iord þæiri er ansa sior hæitir ok ligger mæd jord eilifs i ansasi[a mæd o]llum lunnendum sem til hafa lægit fra forno ok ny innan gards ok vttan friallsa ok akærolausa firir huærium manne mæd pæim hætte at fyrnefd jord skal euenliga liggia vndir kapellona a rofunda skoge en loden ok hans ærfingiar skolo friallsliga byggia ok bøla ofnæfda jord æ mædin þæir þiona dygliga fyrnefdre kapel lo varo þæsser faster at peter a kollstodum jorundr væstan æid thomas a flanne roallde i hamars garde thofe a huærfsase biorn a nesi. asbiorn i dupvik wllfer i niærda ok til sans vitnisburdar varrar hia væro sættum ver var jnsigli firir þætta bref er gort var degi ok are sem fyr segir.”

 

”Arnfinn Sigurdsson, lagman i Jämtland, Gumme i Röjestad, Ivar Arnesson, Gudbrand Sigurdason intygar att Guttorm Helgason, syssloman i Jämtland, givit till kapellet på Ragundaskogen en jord i Anasjö, med förbehållen rätt för Lodne Torisson och hans arvingar att fritt bebygga nämnda jord, så länge de förrätta sin tjänst vid kapellet.”

 

Det man också kan utläsa i den texten från år 1333 är att Magnus Eriksson var kung över unionen Norge, Svealand och Götaland: ”… Magnussa med gudz miscund Norgis swea oc götha konunx …”. Norrland eller Lappmarken som det kallades då var fortfarande ”obruten mark”, dvs. fritt land.

 

För att säkerställa sina förmåner och dispositionsrättigheter till de egendomar, som själastugan kommit i besittning av, överlämnade Lodin originalen till samtliga skyddsbrev och donationshandlingar till förvaring i Uppsala domkyrka. Han får då i retur vidimerade avskrifter av dessa och ett kvitto av ärkebiskop Hemming Nilsson daterat i Långsele 3 och 5 februari 1346 (SDHK-nr: 5267, SDHK-nr: 5268) [1].

 

 

”Ärkebiskop Hemming i Uppsala erkänner att han av åbon i själastugan på Ragundaskogen Ludhin Thoreson mottagit att i Uppsala domkyrka förvaras åtskilliga brev utgivna av föregående ärkebiskopar den 29/1 1290, 15/2 1297, 7/3 1303, 10/2 1319 och den 11/3 1335, om skydd för bemälda åbo och själastugans egendom, samt meddelar av dessa brev vidimerad avskrift att hos honom förvaras.”

 

Diplomatbrev den 5 februari 1346 (SDHK-nr: 5268):

 

 

Ärkebiskop Hemming i Uppsala vidimerar två brev: 1) ett odaterat brev av Olof Ribber och Serker Andresson m. fl. jämtlänningar, vilka intygar att prästen Eivind i Lit för sitt brott lämnade ärkebiskop Nils en jord kallad Västra Hilia, som av nämnde ärkebiskop gavs till själastugan på Ragunda-skogen, med förbehållen rätt för ärkebiskopen och hans kapitel att, ifall tvist uppstår bland stugukarlen Thores arvingar, tillsätta den som där skall uppehålla gästningen; 2) ett intyg av 1333 den 27/1 av lagman Arnfinn Sigurdarson m. fl. om sysslomannen Guttorm Helgasons gåva av en jord i Ansjö till kapellet på Ragundaskogen.

 

Resten av 1300-talet och större delen av 1400-talet tycks ha varit lugna då inga nya skyddsbrev skrivits. Här saknas också säkra uppgifter om vem som haft befattningen som ”stugukarl” för själastugan. Det finns dock ett diplomatbrev från 1410 där allmogen i Jämtland utfärdar ett skuldbrev till domprosten Jöns Nilsson i Uppsala på domkyrkans och drottning Margaretas vägnar, lydande på 600 mark penningar, som ännu inte betalats av den skatt, som pålagts Jämtland. Det är underskrivit av en mängd jämtar, en från varje by eller församling. Från Stugun finns också en representant som sannolikt varit ”byhövding” och ansvarat för kapellet och själastugan, nämligen ”Aswidh i Stownne”.

 

Nästa gång som Stugun nämns är från den 20 juli 1489 då ärkebiskop Jacob Ulfssons befaller prosten i Jämtland att upprätta ett brev med följade mening: ”På ärkebiskop Jakobs befallning bemyndigar Lars Egidii, kyrkoherde i Brunflo och prost över Jämtland, hustru Gunhild och hennes söner att bruka allt som ligger till Stugun.”  (DN14, 174) [2].

 

 

"Alla dandemæn som thetta breff kan fore komma helsar jak Lares Egidij kirkeprester / j Brwnflo ok proughst offwer Jæmtalandh kærlegha med gud ok witerlighet gør med / tæsso mino opno breffwe ok fwlleligha til staar, ath æpter wærdheligh herres / biscop Jacob med gudz nadh ærchp. j Wpsala, befalning ok tilscriffwilse, gør jak beske- / dheligh quinne hwstrv Gwnnildh ok hænna syner mindogha ok mæktogha ath brwka / fikya ok fara alth thet som til Stwghon ligger ok aff fornom hogh lighat haffwer / jnthet wndan taket hwiat thet hælst wara kan j waathw ok thorrw nær by / ok fiærre forbiwder jak ok høghlegha wppa mins nadige herres wæghna widh hans / nadhes ogynst ok wredhe, noghan man forda hwstrv Gwnnildh æller hænnis barn. / hindra quelya omaka æller oforrætta j nogher handa mothw æpter thenna dhagz / til ytermere wisso her om trykker jak mith jncighle fore thetta breff som scriffwit war / j Brwnflo aarom æpter gudz byrdh Mo cd lxxxjxo jpso die Sancte Margarete / virginis et martiris.”

 

Det är troligt att Gunilla/Gunhilds man dött och därför utfärdas skyddsbrevet på hustrun och hennes söner. Den 2 februari 1494 överlåts värdskapet på sönerna Erik och Paul Harwardsson enligt brev från samme ärkebiskop.  Han upplåter själastugan ”åt Erik Harwardsson, hans hustru Birgitta och hans bror Paul under deras livstid”, med åker och äng, skog och fiskevatten med villkor, att husen skola hållas vid makt och förbättras samt att ärkebiskopen erhåller vad som ”af ålder tillkommit honom”. (JHD II nr 226) [3].

 

 

”Wii Jacob medh gudz nåde ärkebiskop i Uppsala giöre witherligit med thetta / wart närwarandis uppit breff at wij haffne unt thenne breffwisare Erich Har- / ward och Birgitta hans hustru <ok paal hans broder> i theris liifstiidh siälastugenn i Ragundä / sokn, med aker, ängh, hus, jordh, skog oc fiskevatn, ingo the undanthagno / ther til aff ållder legat haffner til at fikia oc bruka sig till gagn medh / swa skel at han ther aff gifwe oss thet ther aff ållder affgiffwet är. Oc / swa at han holle the hus widh makt oc offerdärffwit medh tak, som / nu bygdh äre, oc föröke oc forbettre i äffterkommande tiidh bådhe gardhen / oc fiske-watn, oc alt annat ther til hore. til stadsfästilse oc / förvaran låtha wij säthia wort incigle nedhen for thetta breff, / som scriffwet är i for:de siälastuge arom efter gudz byrdh M. Cd XC III, daghen nästh fore kyndelsmässodagen.”

 

Den 19 januari 1540 är det dags för nästa generation att ta över. Då utses Bengt, Ivar och Olof, ”dissze gode mend, Bent, Jiffuer Olluff ved Stuen” och ”barn efter deras dagar”, av danske kungen Christian III att sköta om själastugan. ”Jens Lauritssön, Foged, og Erik Nilssön, Lagmand, begge i Jemteland, gjöre vitterligt, at de paa Kong Christiern (III) Frederikssöns Vegne have givet Bendt, Iver og Oluf ved Stuen paa Rafund Skov afraadsfri mod Forplig-telse til at skaffe Kongens Folk Befordring hver sit Aar.”

 

DN 14, nr 786 [2] den 19 januari 1540 (från en avskrift 1639):

 

”Höigbördig Förste och Stormechtig herre, Her Christiern Frederichsen *Danske, / Norgis och Gottis etc: konning: Vy eptter-skreffne, Jens Lauridzen foget offuer Jempt / land, Errich Niellsen Lagmand ibidem, Giör vitterligt for alle med dette wort obne / breff, at vy paa högbe:tt kong: Mayttz: vegne, gunst och naade wndt och frj giff- / uitt haffue, och (aff) samme gunst och Naade wnde och frj giffue dissze gode mend, Bent, / *Jiffuer Olluff ved Stuen paa Raffund skog, och barn eptter deris dager, som / for:n gaard besiddendis worder, affradzs frj, wnder denne forplichtelse / att de skulle hollde och forfordre wor naadigistte herris follck huer sitt / aar med allen forenskabff: huillket behöffuer en stor be- kostning lige / emod tho thinglagh etc. Skall och eptter for:n gaard ligge affratzmiiler / paa threj sider, nest eptter skattemilene, som logens och dannemendz prob / dem aafest haffue: Nemblig, huer her imod dierffuis giöre, skall saa haffue / gaad paa sit eget gred, och faar der nogen skaade forinden deris / mercke och affradz land, daa fallde wgillder for wrang agang, / herrer och försters breffue brod: som deris egen breff der / om formellder och wduiser etc. Och forbiude wy alle her emod / at giøre wnder kong: Maytz: heffn och wrede, dis thill vissze lade / vy vor indsegle hengge wnder dette breff: Schreffuit ved Stugen Sancte / Henricj dag, anno dominj 1540:

 

Att forskreffne er en ret fordansket Copia aff / dette med fölgende gamell pergamenttis breff: bekiennder / jeg Jens Michellsen lagmand i Jempttland med mitt zignet / och egen haand, her wnder tröct och thegnit: acthum Sörgardt / 14 Jan: 1639.

Jens Michellsen / e: (egen) haand”

 

Notera att det INTE finns något uttalat om att Bengt, Ivar och Olof skulle vara bröder, endast ”dissze gode mend, Bent, Jiffuer Olluff ved Stuen”

 

Det finns dock olika tolkningar om vem av bröderna Erik och Pål Harwardsson som är far till Bengt, Ivar och Olof. De flesta tycks ha satsat på Erik som far. Men det finns inget bevis för att de ens är bröder, det står ”dissze gode mend, Bent, Jiffuer Olluff ved Stuen”, enligt kung Christian III:s skyddsbrev från19 januari 1540 (DN 14, nr 786). De kan således ha olika pappor!

 

Det finns ett intressant förhör från vårtinget i Ragunda, maj 1687, då Hemming Bengtsson hördes om bl.a äldre släktförhållanden i Stugun, i samband med en ägandetvist med en Hustru Britta inblandad. Hemming (född omkring 1616, död omkring 1689) är barnbarns barn till Bengt. Så här beskriver har släktförhållandet i domboken:

 

”Hemming Bengtsson i Stughun om sine åttatijo åhr förhördes, och berättade effter gammall härmelsse, man effter mann sållunda, nembl. att twenne pijghor skolle sutitt dher på plattzen i een stughu, som wore barnfödde i Gewågz by, och een man widh nambn Påhl befriat sigh med dhen eena, och afflade tillhopa tree sönner, Ifwar, Oloff och Bengt, som begynte oppbruka jorden. Hustru Britta är kommen af Iwars ätt och barn, såssom först, Ifwar Påhlsson, 2) Erich Ifwarson, 3) Ifwar Ersson och 4) Erich Ifwarsson som war hustru Brittas fader.”

 

Hemming säger här att Ivar heter Pålsson vilket betyder att Ivar är son till Pål Harwardsson, om nu Hemming hade koll på ägarna till de 6 gårdarna i Stugun, enligt domprotokollet: ”För etthundrade åhr sedan eller något mehra, skola då warandhe tree hemman wara deelte i sex som ännu bestående ähre”. Hemming säger också att de ”afflade tillhopa tree sönner, Ifwar, Oloff och Bengt”. Då kan han antingen menat att Pål är far till alla barnen eller att de två pigorna tillsammans är mammor till de tre sönerna, med två olika pappor.

 

Från 1551 finns ett pergamentsbrev som ger, åtminstone en av de ”gode männen” ett efternamn, nämligen Olof som benämns Ersson. Detta brev återges i ett kartblad över Stugun från 1758. Brev om upplåtelse av skattefrihet, utfärdat av Jens Tillesson (Tillufsson), Hövitsman av Jämtland: Han Ger Olof Ersson i "Siellstugen" (Stugun) och Ivar ibidem och Bengt ibidem frihet från den årliga skatten, "som de bör att göre", så länge han har befallning över Jämtland, mot att de härbärgerar hans folk och han själv när de reser förbi:

 

 

Enligt 1558 tiondespannmål fanns tre gårdar med följande ägare (källa A.J Hansson Släktbok, sid 9):

   Olof 1 tunna
   Erik 1 tunna
   Hemming 1 tunna, 2½ fjärding

 

Hemming bör vara son till Bengt och Erik son till Ivar, vilket stämmer överens med tingsprotokollet från 1687. Olof försvinner från urkunderna efter 1571 och i tiondelängden 1600 återfinns en Erik Olofsson, trolig son till ”vår” Olof Eriksson. Såvida det inte dykt upp någon ”okänd” Olof mellan 1540 (skyddsbrevet) och 1558 (tiondespannmålet) så är Olof son till Erik Harwardsson! Det är oklart om Bengt är son till Erik eller Pål Harwardsson.

 

Själastugan och dess kapell hade med tiden blivit medelpunkten i ett bysamhälle, som visserligen ännu på 1560-talet räknade ett fåtal bönder, men 1589 upptogs Stugun som särskild kapellförsamling under Ragunda. Antalet bönder var då endast 5, och ännu så sent som år 1775 fanns här blott ”6 rökar och 7 nybyggare”.

 

I Tiondelängden1566 finns 3 bönder registrerade:

 

I Tiondelängden 1571 finns 4 bönder registrerade, bild 57:

 

 

I Tiondelängden 1600-1601 finns sex bönder, de var Henning Bengtsson, Olof Bengtsson, Ivar Eriksson, Jon Eriksson, Erik Simonsson och Erik Olsson:

 

 

I Jordebok för Jämtland 1611 finns i Stugun "Siälestufun" Erik Olsson, Erik Simonsson, Ivar Ersson, Jon Eriksson, Bengt Olsson, Mats Olsson (Olof Bengtssons son?), Hemming Bengtsson:

 

 

I Räfsten med Jämtarna 1613, av Hasse Petrini, finns Stuguns bönder noterade. Här i översättning av Björn Espell:

 

-    Erik Olofsson, levde 1613; hade svurit svenskarna trohetsed; bodde på kungens gård och skulle hos fogden bygsla gården, eftersom den var förbruten; hurusom det beviljades honom eller någon annan; sonen Olof Eriksson var gift och bodde hemma hos fadern och skulle köpa sig fri från sin fredlöshet; (Erich Ollssenn i Stuen i Rawen; Olluff Erichsenn).

-   Erik Simonsson, levde 1613; hade svurit svenskarna trohetsed; Erik hade varit en av lagrättsmännen vid tinget i Sunne, där jämtarnas representanter till rättartinget i Köpenhamn utsågs; hade ingen jord utan bodde på kungens gård och skulle bygsla gården med Erik Olofsson; (Erich Simoenssen paa Stuen).

-   Ivar Eriksson, levde 1613; hade svurit svenskarna trohetsed; bodde på kungens gård och skulle bygsla gården med Erik Olofsson; (Iffuer Erichsenn paa Stuen).

-   Jon Eriksson, levde 1613; hade svurit svenskarna trohetsed; bodde på kungens gård och skulle bygsla gården hos fogden med Erik Olofsson; (Joenn Erichsenn paa Stuen).

-   Bengt Olofsson, levde 1613; hade svurit svenskarna trohetsed; bodde på kungens gård och skulle bygsla gården hos fogden med Erik Olofsson; (Bend Ollssenn paa Stuen).

-   Sigrid, levde som änka 1613; hennes man var död 'forste' år; hade inte svurit svenskarna trohetsed och var fri; hade inte förbrutit någon bygsel, men skulle dock ge fogden bygsel, som en annan änka efter lagen; (Zigre paa Stuen).

-   Bengt Olofsson, levde 1613; hade svurit svenskarna trohetsed; sonen Hemming bodde på kungens gård, men ägde dock jord, som skulle bygslas hos fogden; (Bennd Ollssenn paa Stuen; hans söen Hemig).

-   Bengt Hemmingsson, levde 1613; hade svurit svenskarna trohetsed; bodde på kungens gård och skulle bygsla gården hos fogden, Erik Olofsson i Stugun; (Bennd Hemigsen paa Stuen).

 

I Tionderegister 1628 - 1629 finns 6 hemman registrerat:

 

Stuens Annex: Bengt Hemmingsson, Bengt Olsson, Ivar Eriksson,  Marit änka, Erik Simonsson, Gertrud änka

 

I Jordbok 1633 finns sex bönder noterade:

 

Först bondens namn täckt av sigill och osynligt, men troligen Bengt Hemmingsson. Därefter Bengt Olsson, Jon (Eriksson), Erik Simonsson, Erik Ivarsson och Gertrud Änka (efter Olof Eriksson)

 

I Mantalslängden år 1645 finns sex familjer upptagna:

1)   Bengt Hemmingsson, hans hustru Marette Gundersdotter och deras barn: Peder, Jon, Kari, Merette och Berette.

2)   Gertrud änka (efter Olof Eriksson) och deras barn: Olle, Anne, Kiersten och Berette.

3)   Bengt Olsson, hans hustru Berette Eriksdotter och deras barn: Erik, Berette och Merette.

4)   Peder Jonsson och hans hustru Anne Pedersdotter.

5)   Simon Eriksson, hans hustru Berette Pedersdotter och dotter Ingeborg.

6)   Erik Ivarsson, hans hustru Anne Bengtsdotter och deras dotter Berett.

 

 

 

Den första kyrkoböckerna skrevs 1689 i Stugun och den längden inleds med ett bänkdelningsprotokoll.

 

Mansfolk bänk äre 5 st:

1: Blijfwer Cronbänck

2: För Päder Simonsson, Oloff Pädersson och Oloff Jonsson

3: Jon Olofsson lilla bonden, Jon Olofsson Säxmand och Päder Hemmingsson

4: Oloff Olsson och Jon Simonsson

5: Jon Hemmingsson

På lecten skola drängarna stad, i choret hos klockaren stånda Pär Simonssons söner och gossarna, att lära sig desto bättre siunga.

 

Qwinfolk bänkerna äre 8 st:

1: Cronbänck

2: Hustru Anna Olofsdotter, H. Lucia Pålsdotter, H. Kerstin Björnsdotter

3: Hustru Anna Jonsdotter, H. Karin Ersdotter, H. Karin Nilsdotter

4: Hustru Segri Samsondotter, H. Ingeborg Jonsdotter, och H. Brita Eriksdotter

5, 6, 7, 8 I dessa bänkar stånde Pigorna.

 

Inledningen till Dop och födelseboken i Stugun 1689

 

Husförhörslängden 1692-93 i Stugun:

 

 

 

 

[1] SDHK-nr =  Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, https://sok.riksarkivet.se/sdhk

[2] DN nn, nr xxx = Diplomatarium Norvegicum, https://www.dokpro.uio.no/dipl_norv/diplom_felt.html

[2] JHD nn, nr xxx = Jämtlands och Härjedalens Diplomatarium