Vindala

Forntida fynd visar att Vindala haft invånare redan under stenåldern, tusentals år sedan. Dessa invånare har dock inget samband med nuvarande Vindalabor. Då permanent bosättning spridits till Finlands inre delar, verkar sjöregionen ha varit utan en permanent bosättning. Vindala fick sina första fasta invånare från den svenska regionen vid kusten i Bottenviken, dessa svenskar flyttade över havet till den finska sidan under 1100-1200 talen. De började flytta in till inlandet på 1300-talet då kung Magnus Eriksson, som intresserade sig för att bosätta finska Lappland, 1340 utfärdade en förklaring att "kristna får ta sig dit för att där leva och fritt äga områden för sig själva och för sina arvingar..

Förmodligen kom de första permanenta invånarna till Vindala på 1400-talet. Troligen från byarna Sokaluoto och Skatternö i Jacobstad församling, där det är känt att de gamla Spangare och Strang-familjerna har bott. Från dessa tidiga tider finns inga skriftliga bevis, men efter de tre Vindalabönder 1546 och 1548 fick landregister, Olov Mattsson hade cirka 4,5 ha odlad mark. Detta var ett relativt stort område under odling, med tanke på att brödsäd då odlades främst genom plöjning och boskap fodrades till stor del från flodstränder, öar och naturliga ängar. Med den tidens röjningsmetoder och utrustning kan man räkna med att det tagit minst två generationer att röja och bygga ett område av denna storlek, då kan man dra slutsatsen att bosättningen där började på 1400-talet. Enligt skattelängden 1559 hade Olov Spangar 9 kor och en grupp renar, utöver annan nötkreatur.

Matts Pehrsson Strang och Lars Klasson Sääksjärvi hade hus av samma storlek i Vindala, dessa fick äganderätt av sina gårdar och förlorade därmed sin skattebefrielse. Det bör noteras att under det året betalade dessa hus "nässkatt" för mer än 10 personer.

Det fanns naturligtvis även andra bosättningar i Vindala då, men deras ägor var fortfarande skattebefriade.

Källa:  Kommunalråd Frans Emil Takalas Vindala, förtext i boken