Ansedel Henrik @ Tomasson
Häkkinen
1590?-1669
Född
uppskattat 1590 i Kutemajärvi, Kangasniemi, Savolax, Finland.
Död 1669 i Rattsjöberg, Vitsand (S) [1] .
|
Henrik @ Tomasson Häkkinen |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
Levnadsbeskrivning
Första gången jag hittar något om Henrik är i
Gustaf II Adolfs riksregistratur från 26 juli 1616, sid 304. Sex finnar ansöker
om att få ett torpställe i Hälsingland:
” Till Lass[e] Larsson, för d[e] finer, att
låta them sättia sig neder i Helsingelandh.
Wår gunst. Wij låta digh wetha Lass Larsson,
att dessa brefwisare Henrich Tomasson, Påwel Knutsson, Anders Andersson,
Staphan Pålsson, Peder Morthensson och Jöran Simonsson, hafwe här hoos warit
och ödmiukeligen begäret, att de må opsökia sig något torpeställen der uthi
Helsingelandh, opå de skogar der så lägenheet finnas kan, eller ded icke ähr
någon bolsby förnär. Wij wele att wår och cronones räntha ath ingleds skal
förmeras. Derföre befale wij att du derom granneligen ransakar, hwarest sådane lägenheet
finnas, at du låter dem sättia sig neder, doch så att det skeer icke någon
förnär, sedan skal du gifwa dem bewijs, att de måge besökia oss om
stadfästelse.
Det rätta digh effter. Af Stockh:[olm]”
Henrik Häkkinen upptog år 1646 Rattsjöberg.
Från ett tingsprotokoll i hösttinget 1655 kan vi läsa varifrån Henrik kom till
Rattsjöberg:
”Henrik Häck i Rattsjöberg, instämd vid 40 mk
vite att vid detta ting betala de sakörespengar som Mårten Drost utlagt för
honom när han bodde på Dalskogen i Bergslagen, uteblir.”
När C.A Gottlund vandrade i finnskogarna 1817
till 1821 skrev han ner sägen om Henrik Tomasson Häkkinens ”invandring” från
Finland. Så här skriver han:
”Folket i byn berättade med en mun, att den
första som kom hit från Finland varit en Hindrik Thomasson Häkkinen, han hade
en bror Sigfrid, som nedsatte sig i Mulltjärn. Han skulle farit bort från
Finland under krig och vid sin avresa bränt upp ett helt bröllopslag, på det
sättet att han satt ”pölky” (=stötta) på dörren och antände huset. En hop
karlar sluppo likväl ut; då simmade Häkkinen över en å och hade sin bössa i
munnen samt sin bror på skuldran. Han nedsatte sig först här i byn på det
ställe man nu kallar Nuualamäki. Strax söder om gården på ängen är än en källa,
som han upptagit. Han skall här i Sverige ihjälslagit 6 1/2 man, nämligen den
sjunde ihop med en annan. Den tiden kunde man med böter försona sig här. Man
vet ej, om det var därföre, eller om det var för det han högg stora medar på
andras skogar, som han fann sig tvungen att giva länsmannen mutor. Då
länsmannen kom till honom, tillät han honom att gå in i sin sädesbod och själv
låta mäta sig så mycket säd han ville. Länsman lät mäta sig 10 tunnor råg. Då
sade Häkkinen: Om du skulle tagit ett enda korn mer ännu, så hade du ej med
livet utgått från denna min bod. Han var så rik, att han kunde sälja 100:de
tunnor säd, och lät ofta nedhugga stora fall med 50 dagsverkare. Han var själv
ovanligt stark och piskade ofta bort de svenska bönderna, då de ville förmena
honom att svedja på sina skogar. Han sände en gång 30 man att nedhugga en sved.
Dessa funno där förut 20 karlar, som från Bredsjön (Haikola) voro ditsända i
samma ärende. Häkkinen betalte även dessa, och lät med gemensam styrka nedhugga
detta stora fall, som därav fick namnet Häckfallet, och än i dag bär byn det
namnet, som nu är anlagt på samma ställe. En löpeld brände likväl svedan i
förtid samma år, så han ej uppbar all den nytta han hoppades.”
Det har senare framkommit i en släktutredning
om ”Hvem var Sigfrid Häck?” av Jan Myhrvold att den Gottlund nämda Sigfrid inte
var bror till Henrik, men däremot hans son.
Gottlund fortsätter sin beskrivning av Henrik
Häkkinen:
”Då fadren låg på sotesängen, stod ett
bröllop på svenskbygden i Kollerud by, dit var 2 1/2 mil. Sonen Pål
Hindriksson, som måtte varit en stor äventyrare, red så objuden dit och inred
med häst och alltsammans in i bröllopssalen. I handen hade han en sill, med
vilken han slog till gästerna åt höger och vänster. Folket, som ej annat
trodde, då det blänkte, än att det var hans stora kniv, stupade många i kull av
förskräckelse. Han blev snart likväl av hela bröllopslaget angipen och även
ihjälslagen. Prästen hade därvid stått bakom bordet och med ljuset i handen
lyst och åsett denna mordscen. Då gubben fick höra det, hade han blott sagt: Om
jag fått leva, så hade jag ännu tvättat bort pojkens blod. Gubben hade en
dotter Anna Hindriksd:r, som blev gift med Thomas Mattsson Penna från
Ravelstjärn eller Mangen och hade en son, som dog ogift; dottern Annika
Thomasd:r gifte sig med en Anders Markusson Nuualainen, en finne, som hitkommit
från Gästrikets finnskogar, och dess arvingar finnas ännu här. Gubben Häkkinen
var andra gången gift med en änka från Djupremmen i Bergslagen; hon hade förut
en son Bengt Hindriksson Manninen, som sålde sin hytta i Bergslagen och
flyttade samt byggde invid sin styvfar.”
Så, vad är sant i den här berättelsen?
- Vi vet att sonen Pål dog strax innan Henrik
dog, och det stämmer med att ”fadern låg på sotesäng” (dödsbädd) och han säger
”Om jag fått leva ...”. Däremot vet vi inte om han blev ihjälslagen då
dödsorsaken är okänd.
- Sant är också att han hade en dotter Annika
(eller Anna) som var gift med en Lars Mattsson, inte Tomas (såvida hon inte
gifte om sig efter Lars död).
- ”Gubben Häkkinen” gifte om sig med Kerstin
Bengtsdotter från Djupremmen i Bergslagen. Hon hade tidigare varit gift med en
Henrik Larsson.
- Både Henrik och styvsonen Bengt Henriksson
flyttade till Rattsjöberg.
Det här kan man läsa om i ett tingsprotokoll
från vårtinget 1669:
”Bengt Henriksson i Rattsjöberg har instämt
sin halvsysters man Lars Matsson ib om brukningen av hemmanet.
Arvsförhållandena utredes: Henrik Larsson och hans hustru Kerstin Bengtsdotter
i Djuprämen (Fämebo) hade förutom nämnde Bengt barnen Jöns, Henrik och Marit.
Henrik Larsson dog och Kerstin gifte om sig med Henrik Tomasson Häck. Djuprämen
såldes för 50 rd och familjen slog sig ned i Fryksdalen och tog upp
Rattsjöberg. I det senare giftet finns barnen Annika och Pål. Annika är gift
med Lars Matsson. Pål är död men har efterlämnat sonen Henrik. Henrik Häck och
Kerstin Bengtsdotter har nyligen dött. Käranden Bengts syster Marit har fått 10
rd som arv efter sin fader, bröderna Jöns och Henrik har fått 10 rd var och
rest till Guinea (Västindien) och Bengt har fått 5 rd. Han tillerkännes
ytterligare 5 rd av boet. Av fast egendom skall Bengt och hans syster Marit äga
1/6 i Rattsjöberg och Annika jämte brorsonen 5/6. Men eftersom Påls änka vill
att hennes sons lott upplåtes till Bengt, skall tills vidare denne och Lars
Matsson besitta halva hemmanet var.”
Gottlund fick också se bouppteckningen efter
Henrik, fast den var skadad så endast en del var läsbar. Han skrev dock ner
allt han kunde läsa, och här är en utdrag:
”Förteckning på the saker, som behåldne voro
i boet, sedan gjälden var betald, såsom ock sedan modren och barnen hade fått
sin del, som på deras längd finnes, nämbl.
1 gott Häst 5
R. D.
1 Stoo 6
R. D.
1 gl. Stoo 3
R. D.
6 koor vaar à 3 1/2 R. D. 21 R. D.
2 qvigor 5
R. D.
1 Ung kviga 1 R. D. 12 öre.
4 Kalvar 4 R. D.
4 Spe kalver [?] 2/3 R. D.
5 suggor och 3 galtar à 2/3 R. D. 5 1/3 R. D.
4 [oläsligt?]
4 R. D.
2 getter med killingar 1 R. D.
2 små [oläsligt?] 2/3 R. D.
32 K:r [?] rogh à 1 1/3 R. D. 42 2/3 R. D.
8 K:r [?] Bygg à 1 1/3 R. D. 10 2/3 R. D.
3 K:r [?] Bl. Korn à 1 R. D. 3
R. D.
2 1/2 K:r [?] Hampkorn 5 R. D.
7 fläsk st. 1 skålpund 7 R. D.
Istrar 7 [?] 1 skålpund 1
R. D.
3 q. erter
1 R. D.
1 1/2 Humble
2 2/3 R. D.
Summa 129 R. D. 24 öre s. m.
Allt thetta togh Lasse Mattsson til sigh och
skall först behålla tredningen deraff för sin Hustrus arff. Sedan skall han
giva modren för sin tredning 43 1/6 R. D. Såsom ock till Sal. Påfvel Häcks
barn, när thet behöves 43 1/6 R. D., allt i tredningsdelar. Hvad annan arff,
som föll på Annika emot modren, fick och salig Påfvels Hustru emottaga på sitt
barns vägnar, såsom i theras längder står, then arf hon tog hon Annika sjelv
och förvarade, och blev intet uptecknad.
Datum Rattsjöberg d. 29 Martii 1669.
Nu bevistes ock att Lasse och hans Hustru Annika hade hafft stort omak i huset både med ett och annat, besynnerligen
sedan Hindrik kom i manstadh. Lasse måst vara såsom en tjänare och intet fått
därför, som modren Kirsti nu betygade. Därför gavs nu till Lasse och Annika all
smedjeredskap, alla fårskinn och hudar som funnos, allt maltet som nu fanns i
bodan, item grönrågsfallet söder om husen och 1/2 Tunneland grönråg i
Rattsjöskogen och thermed voro de nöjde. Datum ut supr.”
Henrik Häkkinen verkar vara ha satt sina spår
för det fanns fler berättelser som Gottlund fick höra och dokumenterade. Här
berättar han hur det kunde gå om en granne råkade svedjebränna mer än sin egen
skog, och den skogen tillhörde Henrik Häkkinen:
”Då jag sedan kom till Mulltjern, fick jag
nogare höra omtalas, hur elden kom lös i den stora sveden. En annan bonde hade
sommaren förut huggit en sved på samma skog, men den var helt liten, på sin
höjd en half eller 1/4 tunna, av Nils Oinoinen i Bastvålen. Denna sved blev nu
mitt uti Häkkinens stora fall och skulle denna sommar brännas. Häckinen lofte
ägaren därtill lika mycket och långt mer i sitt fall, blott han ej ville bränna
sin sved i år, utan på en gång i nästa år. Men denne gick en vacker dag och
brände sin sved, samt kunde ej förhindra, att elden runt spred sig omkring den
nedfällda skogen. Då Häkkinen såg detta till sin gård, tog han sin Puukko
(=kniv) och fint salt i en påse. Och gick därmed till sin sved, där han snart
fann sin granne, vilken han tog och med kniven uppskar köttet på de tjockare
och köttfulla ställen kring liv och länder, samt gnuggade fint salt uti dem,
att det skulle svida desto värre. Bland Häkkinens mord omtalas ett sålunda, att
en Penna från Mangen av hat och hämndgirighet gick att tända hans bod, däri han
förvarade över 100 T:r råg. Hunden begynte att skälla. Häkkinen vaknade, och då
han såg ut från fönstret, såg han, huru en i mörkret satt och flintade eld
under hans bod. Han tog så bössan från väggen och gav eld emot elden. Penna dog
där genast på stället. Med 100 R. D. Courant slapp Häkkinen från saken. Alla
hans andra mord hava varit ungefär av samma beskaffenhet.”
Är det månne från det här som uttrycket ”Inte
skära bara rispa”. Han tycks ha varit en hetlevrad man vår anfader Henrik, men
även om sägner har sina överdrifter så har vi en del tingsprotokoll som kan
betraktas som fakta. I vårtinget 1661 ställs han inför rätten åtalad för dråp:
”Hustrun Valborg Olofsdotter i Vitsand och
hennes son Jöns Nilsson ib anmäler att när de bott hos Henrik Tomasson Häck i
Rattsjöberg har denne dräpt deras make resp. fader Nils Simonsson, vilket hänt
när den andre huskarlen ib Mårten Matsson höll barnsöl i sin bastu. Jöns uppges
ha brodern Simon Nilsson och ytterligare fyra syskon. Henrik har rymt till
Norge men nu fått fri lejd att komma till rättegången. Han uteblir, varför hans
måg Lars Matsson svarar för honom. Valborg Olofsdotter har fått 50 rd i
förlikning. Vittnen: Sigfrid Henriksson och Pelle Henriksson i Bastvålen samt
Anders Olofsson i Långerud. Rätten dömer Henrik att ge liv för liv, men
"nåden hemställes hofrätten”.”
Rätten dömer Henrik till döden, men han
lyckades bli benådad. 50 riksdaler i förlikning låter ju inte så mycket, det
motsvarar 10 bra hästar eller 15 kor, om man går efter priserna i
bouppteckningen.
Vid hösttinget 1667 finns Henrik omnämnd i
full frihet med att hugga skog: ”Lars Håkansson i Björby (N. Ny) besvärar sig
över att åborna i överbyn sålt Henrik Häck rätt att hugga fall på Björbys skog.
Eftersom svarandena anser det röra sig om deras skog, skall platsen synas.”
I tingsprotokollet våren 1669, som citerats
tidigare framår att Henrik ”nyligen” dött. Henrik var som beskrivits känd för
sitt svedjebruk och ofta brukade han skogen även utanför sina egna ägor. Vid
vårtinget 1671 och hösttinget 1672, alltså några år efter sin död, så är han
fortfarande ”huvudperson”: ”Fensbols och Smedseruds åbor, vilka betalat till
landbofögden Anders Larsson för åverkan som finnen Henrik Tomasson Häck i
Rattsjöberg gjort på kronoskogen Rattsjöskogen, kräver nu Henriks arvingar på ersättning.
... Rätten ålägger Häckens arvingar att betala.”
Än idag 2011 finns rester kvar i Rattsjöberg
från Henrik Tomasson Häkkinen, nämligen en källa benämnd ”Häkkinens Källa”:
Gifte och barn
Gift
1:a gången med okänd kvinna:
Barn:
Sigfrid @ Henriksson
Häkkinen. Född
omkring 1620 i Kutemajärvi, Kangasniemi, Finland eller Dalsskogen, Färnebo,
Bergslagen.
Död efter 1685 i Mulltjärn, Östmark (S) [2] .
Nils Henriksson Häkkinen, född före 1627. Död
efter 1688 i Västra Mulltjärn, Fryksände, Värmland.
Gift 2:a gången med Kerstin Bengtsdotter från
Djupremmen.
Barn med Kerstin Bengtsdotter:
Annika Henriksdotter, född 1627 möjligen i
Dalsskogen, Färnebo, Bergslagen. Död 1707-11-17 i Rattsjöberg, Fryksände. Gift
med Lars Matsson.
Pål Henriksson, död 1669 i Rattsjöberg,
Fryksände. Gift med Marit Simonsdotter.
Källor
1.
Fryksdals härad 1669-05-20, §3, Fol 125
2.
Fryksdals härad 1685-03-31, §3, Fol. 62
Skapad av Ulf Alvarsson (C) Framställd
2018-04-26 med hjälp av Disgen
version 2016.