Ansedel Valma Aira
Cecilia Aholin
1908-2011
|
Valma
Aira Cecilia Aholin
Syntynyt-Född: 1908-11-22 Kuusankoski, ES [1]
. Kuolinsyy-Dödsorsak: Vanhuus - Ålderdom |
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
Elämänkertomus/Levnadsbeskrivning
Vaaria, Juhon isää Efraimia, Valma on vain nähnyt pienenä jolloin
vaari tuli Kuusankoskelle kesäksi koulun rakennustöihin.
Nuorempana Valma oli Kymin tehtaan työväenteatterissa
näyttelijänä. Kymin tehtaalla hän oli koko työelämänsä ja vielä loppuun asti
Paperiliiton jäsen.
Perhekuva, Valma, Alvari, Lauri, Jalmari, Maija äiti Maria ja
Eetu.
Familjebild, Valma, Alvari, Lauri, Jalmari, Maija mor Maria och
Eetu.
VALMAN KERTOMAA
Valma työskenteli Kymin tehtaalla 43 vuotta ja 9 kuukautta,
aloitti siellä 16/2 1927. Emsimmäisen puolen vuoden hän oli viivauskoneen
apunaisena missä viivattiin paperia. Sitten hän pääsi saliin opettelemaan
lajittelua. Ensin päivätöissä ja myöhemmin urakalla. Muutaman vuoden kuluttua
Valma sai ihottuman sormeen jossa aina oli kumitutti, kävi lääkäreillä ja
Helsingin työtervyslaitokesella ja ihottuma parantui.
Noin 15 vuotta hän oli mallihuoneella näytteenottajana ja aloitti
sitten apuemäntänä. Eläkkeelle Valma päääsi 31/11 1970. Ja siitä hän kertoo
näin. "Kun lähdin sieltä pois ja likat kusy niin sanoin että oisin niin
mielellään vielä tänne jäännyt ja viel pyysinki, mut ku ei antanu. Mielellään
läksin pois, härnäsin niitä!".
Valma ja perhe vietti monena vuotena viikon kesälomaa
Toholammilla. Sota-aikana Valmalla piti olla insinööriltä lupalappu että sai
poistua kun oli työkelpoinen. Valma sanoi että siellä on heinän tekoaika ja
monta taloa, sai sitten luvan ja pääsi Maijan ja äidin kanssa matkaan. Kolmen
talon heinät tehtiin. Kerran oli niin kauhea ukonilma kuin olivat Alavehkalassa
Ainolla, salama löi ja hevonenkin hyppäs hahdella jalalle siinä pihassa. Usein
oli niin kuuma heinäpellolla haravoidessa että selkä paloi kun ei voinut olla
kun alushame vain päällä. Impi muistaa että Valma ja Maria-täti tulivat
sodanaikana pommituksia pakoon. Täti toi radion mukanaan. Radio oli 125V ja
Toholammilla taas piti olla 220V, radio palaa suhahti kun sunnuntaiaamuna
rupesivat kirkonmenoa kuuntelemaan. Savu vain nousi radiosta. Impi otti pyörän
ja lähti Määttälään apua hakemaan että sai radion korjattavaksi. Valma kertoi
"Kun taas kerran piti Pohjanmaalle lomille lähteä, oli auringonpimennys.
Rahtasin vielä kolmea paperirullaa asemalle ja piti laittaa ne sinne bagaasiin.
Huomasin siinä että rahapussi oli jäännyt, mie kiireenvilkkaa kotia hakeen
lompsaa ja mie kerkisin vielä."
Valma muistaa vielä kesäsodan aikaa: "Kerran kuin tuli
lentohälytys äiti lähti Öljymäelle kellariin sirpalesuojaan ja itse jäin
lukitsemaan ovet. Kuin lähdin kotoa niin koneet tulee päälle ja mie suoraan
päätä toukkasin sinne pateroon josta oltiin maata kaivettu, ja olin kyykkysillä
siellä ettei sirpaleet tule ja sellai rytinä oli ja kun nousin tuo asemanalue
oli niin mustan savun alla kun olla ja osas. Ne heitti palopommeja, yritti
asemaa ja osu aivan lähelle sitä kellaria missä äiti oli. Tiedätteko mitä se
jättää jälkee!? Ne muistot ei lähde ikinä. Usein kun nukkumaan mentiin sanoin
äitille että tänä yönä me taas juostaan! Tiesin aina kun oikea jalkapohja rupes
niin hitosti kihiseen, se kihis niin kauheasti! Ja niin päivälläkin ne tuli.
Mentiin kymmeneksi aina töihin kun oli pommituksia ja kun ne
ylilennot ja pommitukset tuli mentiin aina paperisalissa sen ison tehtaanpiipun
alle. Sitten päästiin 16-18 maissa kotia, eihän sodanaikana niin paljon
tilauksia ollut mutta aina jonkunverran." "Kerrankin sodan aikana
tulin mettänpolkua kotiin niin liekkejä oli niitten jäljiltä. Yritti siltaa
pommittaa mutta meni aina yli. Ja tietysti rautatieasemaakin, muttei sitä saanut,
ei rataakaan mennyt.
Se oli niin kovaa aikaa,
kun kolme sotaa on nähty! Se kansalaissota on yhtä, vaikka olinkin nuori.
Siihen aikaan meidän ulkorakennus missä oli liiteri ja yleiset vessat, sen
vieressä oli putka mihin niitä juopuneita aina vietiin. Sinnekin kun ne rajas
niitä vankeja ja rotevahko mies kulki edestakasin siinä ulkona. Ikkunasta näki,
kauheeta aikaa. Yks Grankvist joka oli punanen, vangittiin sinne. Sen piti
sitte päästä huusiin, ja sieltä se karkas sinne metsikköön. Eihän sitä tiedä kuin
paljon sitä "kultaa" siellä reiän alla oli mutta sen kautta se
karkas." Punakapinan aikana Valma näki ensimmäisen kerran lentokoneen.
Valma asui Kuusankoskella veljiensä rakentamassa omakotitalossa
koko ikänsä, ensin äitinsä kanssa ja vielä 101-vuotiaana hän asui siinä
yksistään. Hän oli persoonallinen tapaus, huumorintajuinen, pirteä ja aikaansa
seuraava nainen. Valma oli naimaton ja lapseton.
Valma kotipihalla v.2006.
Valma hemma i trädgården 2006.
Farfar Efraim har Valma endast träffat som liten då farfar kom
till Kuusankoski över sommaren för bygget av skolan.
Som ung var Valma med som skådespelare i Kymifabrikens
teatergrupp. På Kymifabriken arbetade hon sitt hela yrkesliv och ända till
slutet var hon medlem i Pappers fackförening.
VALMA BERÄTTADE
På Kymi fabriken arbetade jag 43 år och 9 månader, jag började där
den 16 februari 1927. Det första halvåret var jag som hjälp vid
linjeringsmaskinen där man linjerade papperet. Sedan fick jag börja i salen för
att lära sortering. Först dagtid och senare även på ackord. Efter några år fick
jag eksem på fingret där jag alltid hade en gummituta, jag gick till läkare i
Helsingfors och blev sedan bättre. Cirka 15 år arbetade jag som provtagare i
formrummet och började därefter som hjälpvärdinna. Den 31 november 1970 gick
jag i pension. Från det berättar Valma: ”Då jag gick därifrån och flickorna
frågade, så sa jag att jag gärna velat stanna och även frågade om jag fick, men
de lät mig inte. Jag slutade gärna där, retades bara med dom.”
Valma och hennes familj tillbringade under många år semestern i
Toholampi. Under kriget måste man ha tillstånd av ingenjören för att få
avlägsna sig då man var arbetsduglig. Jag sa att det är höbärgningstid och
många hus som behövde hjälp, och fick då tillstånd och kunde med Maija och
mamma åka. Höet från tre hus tog vi in. En gång var det så hemskt åskväder då
vi var i Alavehkala, blixten slog ner och till och med hästen ställde sig på
två ben där på gården. Ofta var det så varmt då vi krattade på åkrarna att
ryggen blev bränd då man bara kunde ha underkjol på sig.
Impi minns en gång då Valma och tant Maria under kriget kommit för
att komma undan bombningarna. Tant Maria hade radion med sig. Den var för 125V och
i Toholampi hade de 220V, radion ”fräste bara till” på söndagsmorgonen då de
skulle lyssna på gudstjänsten. Röken steg från den. Impi cyklade till Määttälä
för att få radion reparerad.
En annan gång då Valma skulle åka till Österbotten på semester var
det solförmörkelse. ”Jag släpade på tre pappersrullar till stationen och skulle
lämna dem till bagageinlämningen. Där upptäckte jag att jag hade glömt börsen,
jag pinna på tillbaka hem för att hämta den och hann ändå.”
Från sommarkriget minns Valma en gång då det var flyglarm, mamma
tog sig till en källare i Öljymäki för att vara i skydd för splitter. Själv
blev jag kvar för att låsa dörrarna. Då jag gick hemifrån kom planen och jag
fick dyka rakt ner i en grop varifrån vi hade grävt jord, där satt jag på huk i
skydd för splitter. Ett himla oväsen var det och då jag sedan reste mig upp var
stationsområdet så svart av rök som den kunde vara. Dom släppte brandbomber,
försökte träffa stationen och träffade alldeles invid källaren där mamma var. Kan
ni ana vilka spår dom lämnar!? Dom minnena lämnar en aldrig! Ofta då vi skulle
lägga oss sa jag till mamma att i natt får vi springa igen! Jag visste det för
höger fotsula började klia ”så in i helskotta”, den klia så förskräckligt! Även
dagtid kom dom.
Vi började jobba klockan tio och då det var bombningar och de flög
över gick vi alltid till papperssalen och ställde oss under den stora
fabriksskorstenen. Mellan fyra och sex på eftermiddagen gick vi hem, det var ju
inte så mycket beställningar under krigstid, men alltid var det något.
Vid ett tillfälle under kriget då jag gick på skogsstigen hemåt
fanns där bränder efter dom. De försökte bomba bron men de gick alltid över.
Och även järnvägsstationen förstås, men den fick dom inte, inte ens spåren
träffade dom. Det var så hårda tider, tre krig har jag sett! Med-borgarkriget
var ett, även om jag var ung. På den tiden hade vi en utbyggnad där vedboden
och de gemensamma utedassen fanns, bredvid dem var ett fängelse dit de tog de
berusade, dvs en ”fyllecell”. Där satte man även fångar under det kriget och en
kraftig karl gick fram och tillbaka där utanför. Från fönstret såg vi allt, hemska tider. En
viss Granqvist som var röd, fängslades där. Då han sa att han måste gå på
”huset” lät de honom göra det, väl där smet han ut i skogen. Jag vet inte hur
mycket av det där ”guldet” som fanns där under hålet, men genom den försvann
han i alla fall.
Det var under medborgarkriget som Valma för första gången i sitt
liv såg ett flygplan.
Valman 100-vuotisjuhlat v.2008, Valma ja Impi-serkku.
Valmas 100-årsuppvaktning 2008, Valma och kusinen Impi.
Valma bodde i Kuusankoski hela sitt liv, i huset som bröderna
byggde, först med sin mor och sen ända tills hon var 101 år gammal bodde hon
ensam där. Hon var en riktig
personlighet, full av humor, pigg och en kvinna som följde med sin tid. Valma var
ogift och barnlös.
Källor
1.
Jouko Aholin
2.
Toholammin
Kirkkoherranvirasto 020116
3.
Toholammin
Kirkkoherranvirasto 020116/Dödbok 1868
4.
Toholammin
Kirkkoherranvirasto 020116/Födda 1824
Skapad av Mailis Alvarsson (c)
Framställd 2019-01-01 med hjälp av Disgen
version 2016.